Då var dissektionen utförd. Är faktiskt intressant! Riktigt skoj (nej jag är inte sjuk). Men vi hade lite problem med att se vad som var vad, kan kanske bero på att vi klippte lite fel..
Nu har jag i princip pluggat sen jag kom hem vid två.. Som vanligt känner jag mig ändå inte klokare.
Jag tittade på cityakuten lite, Mark`s tumör är tillbaka. Tänk att något sådant faktiskt kan hända någon nära. Tänk er om eran pojkvän/flickvän skulle få beskedet att man har 10 månader kvar att leva. Hur i hela fridens namn skulle man hantera det? Hur skulle man kunna fortsätta leva efter de 10 månaderna? Känns så overkligt, men det är ju faktiskt något som kan inträffa. Man vet inte hur lång tid man har med sina nära och kära. Man borde verkligen ta vara på den tiden man har med varandra.
1 kommentar:
Ja verkligen! Och man går omkring och tror att man är odödlig typ... Nej, hur sku man hantera det? Tårarna skulle aldrig ta slut.
Skicka en kommentar