Förlossningsberättelse 2.0

Allting började torsdagen 14/6. Conny skulle ju komma hem på kvällen, närmare bestämt skulle flyget landa kl. 21. Min svärmor skulle köra hem honom. När klockan är runt halv tio hör jag att en bil kör upp på parkeringen, jag sitter då i soffan. Ställer mig upp för att släppa ut hundarna, DÅ känner jag hur det "rinner till" och jag blir blöt. Tänker att äsch, det där var väl inget, bara nån flytning el liknande. Conny kommer in och jag säger åt honom vad som just hänt, varpå han blir väldigt uppspelt. Jag intygar att det inte är nåt (trots att jag fick byta både trosor och byxor).
När klockan är närmare halv elva går jag och lägger mig och Conny går i bastun. Efter jag legat ner typ två minuter säger det poff, NU visste jag att vattnet gått, det bara rann längs benen. Jag visste inte alls vad jag skulle göra men tog mig i alla fall ner och berättade för Conny som sprättade ut ur bastun :) Ringde sedan bb medan Conny ringde svärmor som skulle vara barnvakt när det var dags (hon som just kört härifrån).

Vi var på bb närmare tolv tror jag, hade då inte fått några värkar. Vart satt i ctg som visade typ en värk på 25 min.. Nå, de ville inte släppa hem oss så vi fick ett rum och gick och la oss.

Nästa dag, fredag 15/6 hände inte heller nånting. Läkaren kom in och sa att när vattnet gått brukar förlossningen starta av sig själv inom 24 timmar. Han tyckte vi skulle gå ut och gå, så det gjorde vi. Men ingenting hände. På kvällen satte dom in antibiotika pga infektionsrisk.

Under natten får jag värkar med ca. 10 min mellanrum, ganska ilskna sådana som höll i sig runt 1 min. Men tätare än så kommer dom inte. Vid femtiden på morgonen duschar jag i hopp om att det ska lindra lite, det gör det inte. Men efter duschen lyckas jag somna alla fall.

Lördag 16/6. När jag vaknar återkommer värkarna igen, men inte lika ilskna, tyvärr inte tätare. Läkaren kommer in och vill fortarande avvakta, vid det här laget börjar jag tycka att det är dags att göra någonting, jag är otålig och vill inte vänta mer! Vi har fixat barnvakt och dessutom hade Liam nu 40 graders feber. Jag vill föda barn, NU!
Värkarna försvinner... Jag pratar med barnmorskan om igångsättning och olika metoder. Här nånstans börjar jag storlipa.Allt känns hopplöst. Läkaren säger sen att vi kan åka hem över dagen, bara jag är tillbaka tills jag ska ha antibiotika igen. Han menar att ett miljöbyte kan göra att det sätter igång.

Vi åker hem och lite innan vi åker är värkarna tillbaka. Hela tiden vi är hemma har jag värkar, ganska ilska men klart hanterbara. När vi åker hemifrån är de lite tätare, mellan 6-8 min.

Väl på sjukhuset pratar jag med en barnmorska, vi kommer överens om att jag ska få en "sovdos" dvs. bricanyl, morfin och panadol. Detta eftersom att värkarna inte gör nån nytta. Tack säger jag.

Söndag 17/6. Vaknar och är så yr i huvudet att Conny måste leda mig till toaletten (morfinet). Mår inte bra och vill inte ha någon frukost. När klockan är kanske 10 (?!) blir det bestämt att jag ska sättas igång!! Wiiiiii! Denna gång med dropp då de är rädda att det ska gå snabbare än sist.
Det tar inte lång tid efter de kopplat på droppet tills värkarna kommer.. Vet inte riktigt vad klockan var när de kopplade på droppet.. Runt halv 12 tror jag.

Åt inte speciellt mycket lunch. Jag har ctg på mig hela tiden, de tycker lillebror har lite för monoton kurva så läkaren vill att det ska sättas en skalpelektrod. Nu måste klockan närma sig 14. Nu har jag så ont att jag säger till att jag måste få lustgas. Sagt och gjort så gick vi till förlossningssalen.

Personalen bytte nu skift och vi fick nu ny barnmorska. Nu skulle de sätta skalpelektroden, de konstaterade att jag var 4 cm öppen. När detta är gjort säger jag att jag vill ha EDAn, jag har sååå ont. Hade sagt tidigare att jag inte ville ha den, men nu ville jag ha allt jag kunde få. Barnmorskan gick iväg och ringde anestesin. När hon kom tillbaka har jag så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Nu säger barnmorskan att hon vill undersöka mig igen då hon är säker på att det hänt nåt. "Det har det inte alls" snäser jag åt henne. "Jo, det har det" säger hon. Och givetvis hade ho rätt.. Nu 10 min senare är jag öppen 8 cm.. "Det blir inge EDA". Nu börjar jag gråta hysteriskt. Jag står på alla fyra lutad över huvudändan på sängen som läkaren sagt åt mig att göra pga hjärtljuden på bebis.

Efter en stund undersöks jag igen, "Det finns inga kanter kvar, du kan krysta när du börjar känna tryck neråt". Minns att jag inte brydde mig om att svara. Jag vill också minnas att jag funderade på om det tryckte på eller inte. Men jag prövar trycka lite då. Och ja, på e krystning var han ute!!  På TVÅ minuter krystade jag ut honom! Haha, dom hade inte hunnit få av mig trosorna eller satt på sig handskar :) (vi hann va i förlossnigssalen knappt en timme :))
Och där var han äntligen, alldeles alldeles perfekt <3
Han föddes 15.04, vägde 3590 g, 50,5 cm och ett huvud på 35 cm.

 Som ni kanske ser på bilden ovan ser jag lite ledsen ut. Det hände lite grejjer efter förlossnigen, men det berättar jag om i ett skilt inlägg!

Undrar ni något så fråga på!