Lämna mig inte!

Då var jag här igen. Marcus har åkt. Jag saknar honom så sjukt mycket redan fast han bara varit borta i tre timmar. Men bara tanken på att jag inte får lägga mig brevid honom ikväll, inte imorgon och inte på länge får mig att börja gråta. Kan inte sluta. Varför ska jag måsta ha det så här? Jag orkar inte sakna honom så mycket. Känns som att jag inte uppskattade den tiden han var hemma, innan han flyttade. Nu skulle jag göra allt för att få ha det så. Ha någon att komma hem till, någon man kan prata av sig med, någon som håller om en någon som säger att han älskar mig.

I morgon har jag tenta, hur ska jag orka plugga på det nu? Min hjärna fungerar inte. Vill bara lägga mig under täcket och hoppas att den här känslan av ensamhet ska försvinna. Hoppas att det bara är en dröm och att jag ska vakna upp brevid min älskling.
Men det kommer inte att hända, jag vet det.