Bitter

Det kom en våg av bitterhet över mig.
Här sitter jag, ensam och gravid en lördagkväll. Först började jag störa mig på att det inte är en själ som erbjudit sig att hjälpa mig här hemma, inte med någonting fast de vet vad jag gör för något. Hittills har jag gjort allt själv, helt jävla själv fast jag egentligen kanske inte ens borde FÅTT göra det själv. Men inte är det någon som protesterat eller erbjudit sig för det. Igår var jag och hämtade det som är kvar, fortfarande ingen som erbjuder sig trots att jag hjälpt med precis samma sak ett antal gånger. Sammanlagt har jag säkert lagt ner mellan 12-20 timmar på att hjälpa andra, men vad får man tillbaka? Absolut ingenting.
Sen fortsatte jag störa mig. Ibland skulle man kunna tro att man bodde på andra sidan jordklotet. Ingen som kommer över och hälsar på, varken planerat eller spontant. Ska man träffa någon är det minsann jag som ska sitta och köra fram och tillbaka. Kan allvarligt talat säga att jag börjat tröttna. Jag har kört upp nästan en tank bensin på en vecka nu, och jag har bara haft skola TVÅ dagar. Jag har suttit och kört för alla andras skull. Men när ska någon göra detsamma för mig?
Sen förstår jag inte heller varför ingen ens frågar vad man ska göra en helg nu mer, men man är tydligen inget trevligt sällskap annat än måndag-fredag och ibland söndag. Men kan väl i alla fall fråga.
Men jag vet att min karl bryr sig, han skulle helst vilja ge mig husarrest för att han är rädd om mig. Skulle han veta vad jag hållit på med skulle han bli arg.. Men argast kommer han bli över att jag gjort det helt själv. Han skulle bära mina matkassar, krama mig när jag känner mig så här, han skulle roa hunden, laga mat, låta mig vila på soffan. Men han är inte här. Jag saknar dig så otroligt mycket, och jag älskar dig så det gör ont.