lördag 19 november 2011

Graviditeten

Jag är nu i v.10 nu. Ni tycker kanske att det är tidigt att berätta.
Och ja, det är det. Men våra familjer vet, bloggen är nu
låst, händer det nåt så gör det det. 
Dessutom börjar det bli svårt att dölja av olika anledningar..

Mitt mående då, ja, det skiftar en del. 
Humörsvängningar har man ju, precis som med Liam.. Inte det
roligaste gravidsymptomet (speciellt inte om du frågar C :) ).
Jag är sjukligt trött, men man är ju småbarnsförälder, vem är inte trött
lixom, haha. Men visst skulle jag kunna döda vissa dagar för
att få lägga mig en timme på soffan i lugn och ro :)
Jag har mått illa lite till och från, det gjorde jag inte med Liam. 
En dag i veckan var jag alldeles yr, matt och illamående, fy, inte roligt alls.
Det får mig att undra vad blodtrycket ligger på riktigt.. 
Bortsett från det mår jag bara bra, och mage finns det redan nu... 
Men detta är nog delvis en svullnad, gravidtarmar är inte att leka med, haha. 

Jag var på inskrivning för två veckor sen, tror jag det var.. 
Det lilla man kollar i början var bra. Vi pratade en del om min 
förra graviditet och då speciellt om proteinerna jag läckte.. 
Och bm sa att jag nog kan ställa in mig på samma karusell med massa
provtagningar osv även denna grav. Hon sa även att det är väldigt ovanligt
att det blir så där och att man inte varför jag läckte alla prot. 
Hon höll även med om att det bordes gjort ett ul på mina njurar efter grav. 
Nå, vi får vänta och se vad som händer bara.

Nu mer får man göra ett tidigt ul på rådgivningen eller åka till 
Åbo och göra ett kub-test. Jag var inte intresserad av kub av flera
orsaker, så jag gjorde ett tidigt ul för lite mer än en vecka sen.
Det första läkaren sa var att jag inte var den lättaste patienten..
Detta pga av att det visat cellförändringar på mina papa-prov ända
sedan jag var gravid med Liam.. Har även gjort en colposcopi (biopsi)
som även den  visat förändringar. Så nu tog han ännu ett nytt papa-prov, får svar
om två veckor, suck.
I alla fall, jag fick se ett litet "grodyngel" på skärmen 
och ett litet hjärta som slog <3

Oj, vad mycket det blev, haha. Man kan ju skriva mycket nu 
när man vet vem som läser!



1 kommentar:

Cindy sa...

Oj jaha... Jag tycker man ska berätta när det känns ok att göra det. Det är ju en grej man ändå bestämmer själv. Jag var själv på det tidiga UL:et + det i Åbo och kände då att jag kunde berätta för mina närmaste, då jag visste att det fanns nått där. Usch för dina cellförändringar :-( Hoppas hoppas det visar bra nu. KRAM